Filmen ovan från 2016 med det typiska dunket. (https://www.youtube.com/watch?v=ZXn2gQEovhQ)
Nedanför kan du trycka för att lyssna på en separat ljudfil. Du hör tydligt hur de två cylindrarna samverkar.
En tändkulemotor är i princip en mycket enkelt uppbyggd tvåtaktsdiesel, som kan köras på nästan vad som helst i flytande form, som går att förbränna. Det klassiska bränslet var råolja, men de, som körs idag, körs i regel på diesel.
Dimensionerna i en större tändkulemotor är gigantiska, och dess vikt räknas i åtskilliga ton. Litereffekten följaktligen närmast löjligt låg, jämfört med dagens bensin- och dieselmotorer – sådär hundra hästkrafter ur en slagvolym på 20 – 40 liter! Å andra sidan går alltså en startad tändkulemotor ”i evighet”, så länge den får luft och bränsle i någorlunda rätt proportioner.
Namnet kommer av, att en stålkula, stor som en tennisboll på större modeller, sitter monterad i cylindertoppen. Innan motorn startas, värms kulan med blåslampa, tills den blir röd- eller helst vitglödande. Detta tar – beroende på maskinens storlek – från ett par minuter upp till över tio.
Därefter dras motorn runt och bränsleblandning sprutas in. Den komprimerade blandningen antänds av den glödande kulan, som sedan hålls varm av förbränningarna i cylindern. En klassisk replik ombord på båtarna var: ”Nu ä’ kula’ rö’. Nu går vi”.
Stora tändkulemotorer vevar man inte igång med handkraft, och elektriska startmotorer skulle behöva vara gigantiska! I stället har de ett enkelt tryckluftsaggregat, som sätter kolven i rörelse, tills motorn tänder. Därefter används motorn till att åter fylla upp tryckluftsaggregatet, så att det är redo för nästa start.
Startproceduren tar alltså sin tid, men en motor på tomgång drar inte mycket olja. Laurinsällskapet berättade, att fiskarna på 20- och 30-talet älskade westernfilmer, som regelbundet visades på Lysekils biograf varje måndag. Då låg det tjockt med fiskebåtar i hamnen – med motorerna på tomgång medan besättningarna var på bio! Därefter var det bara att kasta loss och dunka iväg hem. Luften i Lysekil kunde vara rätt tjock dessa kvällar.
Klicka här för att se filmer om att starta en tändkulemotor.
När vår far och mor i slutet av 1930-talet började sällskapa förstod (hoppades) vår farfar att det kunde bli barnbarn framöver, så han lät bygga en julle på Lilla Bornö inne i Gullmaren. Jag var inte namnet på båtbyggaren.
Farfar, Carl Svensson (och även vår far Tore) fiskade räk i Gullmarn, så han var väl känd där.
Byggåret var 1939. Det sattes från början in en 2 hk Solomotor som gick på bensin/fotogen. Även mast och rigg ingick.
Efter några år kom barnbarnen. Berit född -43, jag -44, Stina -46 och Britta -51. Tore hade sedan tidigare en 23-fots snipa som han seglade badgäster med. Snipan hade Tore uppkallat efter en kusin, Karin (Berntsson, sedemera gift Moberg). Hon hade då sällskap med Henry Boman, så Tore att Boman var ett passande namn. Det blev inget giftermål mellan dem., men Boman har hängt med.
Jag tror att Tore använde Boman till hummerfiske en tid. Men båten användes även till makrillfiske och för att komma ut till holmar för att sola och bada. Flera av mammas syskon som flyttat från Fiskebäckskil kunde använda Boman på semestern.
Från vi var små sprang vi, Bertil och Nils, ned till bryggan och hoppade i båtar. Ibland fick vi tag i någon som var större att starta motorn så vi kunde köra någon tur i Kilen.
Ett äventyr
En gång, Bertil var ca 7,5 år och bara 6 (!) fick vi Lennart Dahlqvist att starta motorn (Lenart rodde en julle som färja mellan Östersidan och Fiskebäckskil med kunder som skulle till affären i Fiskebäckskil).
Den här dagen körde vi en lite längre tur. Pappa Tore var ute och med Karin och badgäster för att fiska. Så vi tuffade ut. Bertil styrde och jag låg på mage i fören och tittade rakt ner i vattnet för att hålla reda på grund.
Jag tror att vi kom ut vid Harpö någonstans, när vi fick syn på Karin långt ute. Pappa fick även syn på oss och förstod vad som stod på. Han beordrade badgästerna att dra upp dörjerna och så gick han och mötte oss.
När han var några båtlängder ifrån ropade han "Har ni slagit på fotogenen?". Det hade vi givetvis, vi var ju väldigt erfarna.
Det var ju så att bränsletanken var delad i en bensindel, på kanske 2 liter och en fotogendel på kanske 6-7 liter. Man startade motorn på bensin och när motorn var varm slog man om till fotogen, motsvarande innan man skulle stanna motorn för att ha bensin i förgasaren för nästa start. Bensinen var ca fem gånger så dyr som fotogenen. i alla fall så pekade pappa ut hur vi skulle ta oss hem mellan holmarna och det fiskade vi. Pappa och gästerna åkte iväg för att fortsätta torskfisket.
Vi, Bertil och Nils, försökte också att segla med Boman, men det gick sådär. Vi seglade in i Gullarn i undanvind. Men när vi skulle kryssa hem vann vi inget i höjd för varje slag, så vi startade motorn på hemvägen. Vi var lite äldre då och kunde starta motorn själva. Jag tror att vi skulle ha lagt på några decimeter på kölen för att kunna ta mer höjd på kryssen.
I slutet på 50-talet använde mamma Irenes bror, Ernst Kilbo, Boman mer när han och Ingeborg hade semester. Så han gjorde en investering i en ny motor, en Albin 1-cylindrig ca 8-10 hk. Den var väldigt modern och lättstartad. Denna motor satt i hela vår ungdom. Bertil övertog Boman mer och mer, men alla hade tillgång till båten. På senare år använde Bertil Boman för segling och motorn togs ur, (jag minns inte vilket år).
Ca 1995 tog Bertil isär Boman för spunningen i fören var lite dålig, stäven likaså, så borden kapades någon cm, ny stäv av ek, övre gången som tidigare varit ek byttes till fur, även byttes några spant. Och han seglade ständigt. Senare blev Bertil för gammal för segling, men Brittas son , så han tog över Boman till Stångholmesundet i Lysekil för segling några år. Efter att Axel haft jullen återfördes den till gamla bryggan och Maria (Bertils dotter). Ingen tog riktigt ansvar för underhållet, så därför tog vi kontakt med "Tôllar o Seil).
Nu är det ju lite att göra på jullen; akterspegeln har väl fått lite påfrestning av en snurra, strågkölen är loss och behöver bytas, kanske skulle kölen läggas på 5-10 cm för kryssens skull. På grund av is i båten i höstas borrade jag ett nytt naula (dyveke). Nu finns det tre stycken: mitt nya (10 mm) på styrbords sida, framför detta ett metall som Bertil satt dit och ett orginal på babords sida. Några kanske bör pluggas.
Vi ser fram emot att besöka Fisketången och se Boman i ett nytt sammanhang.
Fiskebäckskil 240915
Nils Kilbo, mob 070-5491729
