Ovanstående bild ingår inte i artikeln. Den är från inspelningen Utvandrarna och på Cåre Tånge.
Denna artikel är hämtad från Länspumpen nr 2 2006 när Tôllar ô Seiel skulle fylla 25 år.
I stadgarna för föreningen sägs om dess syfte:
Föreningen Tôllar ô Seiel bildades år 1972 i samband med inspelningen av teveserien Ett Köpmanshus i Skärgärden signerad Åke Falck och inspelad i skärgården utanför Fjällbacka.
Filminspelningen byggde på en roman, på sin tid en bestseller, av Emilie Flygare-Carlén.
Från Gravarne och Fisketången seglade man till Fjällbacka med fyra snäckor, varav den äldsta, som fortfarande finns kvar, Losen, byggts i Fjällbacka av Justus Åkerström 1882.
Tôllar ô Seiel genomför fortfarande Langseileng första veckan i augusti varje år sedan 1972.
Varje år, sedan 1976, arrangeras VM för allmogebåtar med handikappbestämmelser som gynnar ursprungliga och tidstrogna jöllar och snäckor med traditionell riggning. (Se PS)
I augusti avgörs så KM där handikapp, i form av tidsintervall baserat på VM, ger alla lika chans. I detta sammanhang betyder VM Västkustmästerskap (och inte världsmästerskap) och KM Klubbmästerskap (inte Klubb Maritim).
TöS har deltagit med seglande allmogebåtar på flera ställen.
Som kuriosa kan nämnas att Fleming, yrkesfiskare från Fisketången, kunnat titulera sig Norgesmester då han med sin bohusjölle vann Norske Förbundet Kystens stevne på Hvaleröarna 1986!
När fiskebåten LL 667 Asta från Smögen fiskat färdigt 1980, som sista båt av sin sort på Sotenäset, tog föreningen ett djärvt beslut att försöka bevara henne till eftervärlden.
Det karaktäristiska ljudet från en råoljemotor fick bara inte försvinna. Dunket från en fiskebåt är ju för många synonymt med upplevelsen av Bohusläns strännar. Nu var det ju inte bara det man ville bevara utan en hel epok av fiskeri.
Asta är ju byggd 1916 på Ringens varv i Marstrand, och fyller alltså 90 år i år, och utvecklingen inom fisket har ju inte precis stått still.
Asta var första fiskebåt med brädgång, en av de första med elektriskt ljus och första generationen av motorförsedda fiskefartyg i Sverige. Nu var förstås inte motorn, en Avance, tillräckligt stark för framdrivning om vinden överskred 5 m/s, vilket den ju nästan alltid gör på Nordsjön och Skagerak.
Ingen styrhytt fanns heller. Styrbrunn och rorkult var Asta utrustad med de första åren. Följaktligen var det segel som användes för framdrivning till fiskeplatserna, bl a Doggers bank.
Motorn gjorde däremot ett gott jobb med att ta in vaden vid snurrefisket. Under årens lopp har olika motorer installerats och den senaste, en Skandia om 2x65 hk, från 1944 sattes in 1961 av John Thryselius på Roparebacken i Gravarne.
Astas vinsch tillverkades på samma ställe och monterades 1937.
LL 667 Asta överlämnades 1981 av Ove och Erik Dahlström vid hennes vanliga kajplats vid Smögenbryggan. En ljudinspelning av överlämnandet finns på kassettband! Mottagare från Töllar Ö Seiel var Fleming Carlsson, Sven Erik Svensson, Skollärarns Hilmers Ulla och Tangarns Alfses Cåre.
Ta en titt pö skansebor t, sa Erik. Där låg en plastbärkass; På ena sidan fanns avbildade höghus i Tokyo, men på andra sidan en bild av LL 667 Asta vid Smögen bryggan. Det var en reklamkass från Japan med vilken Sony sålde sina produkter till japaner med Asta som lockbete på 1970 talet!
Efter att från 1937 ha fiskat för Smögen, vadfiske efter sill, tonfiske med krok men framförallt ha trålat fisk och räkor fick nu Asta sin plats vid Tångenrännan, nära småbåtarna och Sippans Bu.
LL 667 Asta drog in sitt uppehälle de första åren med drivgarnsfiske efter makrill. Bomullsgarnen var tunga att hantera och krävde en stor arbetsinsats.
Med all säkerhet var Asta det sista fiskefartyget att använda garnräckor! Under de sista tjugo åren har LL 667 Asta haft passagerarcertifikat och på så sätt klarat sin ekonomi samtidigt som hon gett besökare en kustkulturell upplevelse. Senaste året var mer än fyra tusen besökare ombord.
Sedan föreningen tog över Asta har hon ibland gått på långturer. Skagen har varit ett ofta förekommande resmål. Några gånger har man gått upp i Vänern och även fortsatt genom Göta kanal till Vättern. Vilken upplevelse det var när LL667 Asta förtöjde i Askersunds hamn och råoljemotorns dunk angav rytmen för bryggkantens jazzmusik!
Eller varför inte delta i Hölmgång Annandag Jul med ärtsoppa och punsch på Stora Kornö?
Vid ett tillfälle, med Miljöpartiet 1994, gick LL 667 på grund vid Sunnanå hamn utanför Mellerud i Vänern. Det berodde på att morgonsolen stod lågt och skepparen, som med egna fraktskutor besökt hamnen många gånger, valde att följa den utprickade leden i stället för att gå den vanliga vägen ut.
Nu var det bara det, att det var småbåtsföreningens prickar för fritidsbåtar med ett djupgående av en meter. Och Asta sticker betydligt djupare. På tomgång klarar hon att långsamt ta sig fram vid ett djup av 3 m. Normal fart, sju knop, kräver däremot 4,5m!
Naturligtvis krävs det väldigt mycket arbete att hålla en klenod som Asta igång. Sjöfartsinspektionen har synpunkter. Det skall vara livflottar osv som ju är nödvändigt men som kostar mycket pengar. Målning, sliptagning, drevning, motorskötsel är annat som måste till innan man ens kan börja köra turer. Föreningen har därför avsatt lördagar till ideellt arbete. Dessutom behöver Asta besättning för turer året om.
Man tvekade aldrig att ta över Asta. Om inte vi klarar det, vem skulle då klara det, resonerade man. Och skulle vi inte klara det har vi i alla fall gjort ett tappert försök. Än så länge har man klarat det i 25 år!
LL667 Asta har blivit ett begrepp och används idag i reklamsyfte också i Sverige. Göstas fisk, Samuelssons sill och kattmat från en tredje tillverkare har bilder på henne.
Konstigt nog bidrar de inte till hennes uppehälle genom sponsring. Ännu...
Under senare tid har ju den svenska fiskeflottan reducerats till en bråkdel av sin forna glans, trots att vi, mer än någonsin, äter mycket fisk. 1963 hade Gravarne och Smögen 130 fiskebåtar. På Sotenäset försvann den ena båten efter den andra.
När Gravarnes flaggskepp, LL325 Marion, skulle gå till skrot agerade Tollar ö Seiel. Nästan fem över tolv. Det var december 2001. Marion var såld till upphuggning i Norge och skulle avgå dit inom en vecka. En delegation från Töllar ô Seiel for ner till Göteborg och förhandlade med Fiskeriverket om att få ta över henne som museifartyg.
Enligt reglerna skulle ju båten huggas upp för att få ut upphuggningsstödet. Efter tre dagars förhandlingar var man överens. LL325 Marion fick leva. Resan till Norge var inställd! Nu hade föreningen helt plötsligt två fiskebåtar att ta hand om. En liten, Asta, från förr och en stor från nyss, 1963.
Marion var ju en av de allra senast byggda träfiskebåtarna. Visserligen är Marion byggd på Lofallstrand i Hardangerfjorden, Norge, men ritningarna kom från Sverige.
Den längsta resan LL325 Marion har gjort i föreningens regi var till Karlskrona där man vid en ceremoni fick ta emot en plakett från Statens maritima museer att Marion var K-märkt. En uppskattning som man sätter stort värde på.
LL667 Asta är sedan tidigare K-märkt.
Föreningen har haft sin fasta punkt vid Sippans Bu i Fisketången. Där förvarade man allt. Det kom därför som en fullständig chock när boden natten till den 3 augusti 2005 brann ner och tog allt som förvarades där med sig.
Återigen påmindes man om vad den röde hanen kan ställa till med. I färskt minne fanns ju branden i Göteborg där Klubb Maritims klubblokal Nakterhuset totalförstördes.
Sippans Bu var föreningens klubblokal vid Tångenkilen. Vid införskaffandet ett magasin eller en sjöbod från 1878, byggd under näst sista sillperioden (1877 1904). Den var i dåligt skick och fick rivas. Bue återuppstod genom medlemmars frivilliga byggarbete. Tyvärr förstördes Sippans Bu till grunden, men håller på att återställas.
Nu bygger man om lastrummet på Marion till vandrarhem. Hon skall få 22 kojer. Redan i sommar kan Du bo ombord vid Tångenrännan. Priset, 250 kr/natt, är ju lågt och ligger till och med inom Klubb Maritims ramar för tjänsteresa. Kanske man skulle äta en nykokt kräfta ombord också?
Det behövs en tredje båt, kanske ett 1940 talsbygge. Man har en representant från när det moderna fisket började och en från de allra sista träfiskebåtarna inom Töllar ô Seiel.
Tänk om i Bohuslän, inte tvunget i Töllar ô Seiels regi, även en båt från mellanperioden kunde bevaras så ursprunglig som möjligt av intresserade i en förening. För idéer och råd finns från 2005 Bohusläns Kustlag, bestående av kustkulturella föreningar i Bohuslän, som du lätt når genom Bohusläns museum, Uddevalla.
Om Du vill stödja föreningen Tollar ô Seiel kan Du bli medlem. 150 kr per år kostar det, 250: för familj. Beloppet sätter Du in på föreningens Plusgirokonto 727053 1. Kontaktman är Cåre Tånge och träffas på telefon 0523 32253. (Obs! Se länken Bli medlem för aktuell information om att bli medlem. Webbansvarigs anmärkning)
Kan du sponsra är det också bra;
Mobil Oil har några år skänkt smörjfett och smörjolja t ex. Kanske kan något rederi sponsra med livflottar då nu tyvärr Lady Ellens utlånade, 2x25 manna, blivit för gamla och dåliga. Eller förtöjningsgods, eller...
Asta Reg nr 6948.
Byggd 1916 av ek och fur av August Andersson, Marstrand som GG 667 Asta för ett partrederi på Hönö Klova med Oscar Johansson [Frönell] och Zakarias Samuelsson som delägare.
Fartyget försågs vid leveransen med en 30 hk Avance.
I juni 1922 sålde Zakarias sin hälft till Oscar som därmed blev ensam ägare till fartyget.
I december 1932 såldes Asta till J.W. Berg på Hälsö, som samma dag transporterade köpet till ett annat partrederi på Hönö med Ernst och James Amandus Torgersson som delägare till hälften var.
I mars 1938 såldes Asta till Smögen. Köpare var John Johansson och Olof Dahlström. Priset var 9000 kronor.
Namnet behöll man men ändrade distriktsbeteckningen till LL 667.
I mars 1947 köpte Ove Dahlström John Johanssons hälft i fartyget.
I oktober 1956 utökades partrederiet med ytterligare två Dahlströmar varvid man ägde 1/4 var.
År 1981 överlämnades alltså Asta till föreningen Tôllar ô Seiel.
När vår far och mor i slutet av 1930-talet började sällskapa förstod (hoppades) vår farfar att det kunde bli barnbarn framöver, så han lät bygga en julle på Lilla Bornö inne i Gullmaren. Jag var inte namnet på båtbyggaren.
Farfar, Carl Svensson (och även vår far Tore) fiskade räk i Gullmarn, så han var väl känd där.
Byggåret var 1939. Det sattes från början in en 2 hk Solomotor som gick på bensin/fotogen. Även mast och rigg ingick.
Efter några år kom barnbarnen. Berit född -43, jag -44, Stina -46 och Britta -51. Tore hade sedan tidigare en 23-fots snipa som han seglade badgäster med. Snipan hade Tore uppkallat efter en kusin, Karin (Berntsson, sedemera gift Moberg). Hon hade då sällskap med Henry Boman, så Tore att Boman var ett passande namn. Det blev inget giftermål mellan dem., men Boman har hängt med.
Jag tror att Tore använde Boman till hummerfiske en tid. Men båten användes även till makrillfiske och för att komma ut till holmar för att sola och bada. Flera av mammas syskon som flyttat från Fiskebäckskil kunde använda Boman på semestern.
Från vi var små sprang vi, Bertil och Nils, ned till bryggan och hoppade i båtar. Ibland fick vi tag i någon som var större att starta motorn så vi kunde köra någon tur i Kilen.
Ett äventyr
En gång, Bertil var ca 7,5 år och bara 6 (!) fick vi Lennart Dahlqvist att starta motorn (Lenart rodde en julle som färja mellan Östersidan och Fiskebäckskil med kunder som skulle till affären i Fiskebäckskil).
Den här dagen körde vi en lite längre tur. Pappa Tore var ute och med Karin och badgäster för att fiska. Så vi tuffade ut. Bertil styrde och jag låg på mage i fören och tittade rakt ner i vattnet för att hålla reda på grund.
Jag tror att vi kom ut vid Harpö någonstans, när vi fick syn på Karin långt ute. Pappa fick även syn på oss och förstod vad som stod på. Han beordrade badgästerna att dra upp dörjerna och så gick han och mötte oss.
När han var några båtlängder ifrån ropade han "Har ni slagit på fotogenen?". Det hade vi givetvis, vi var ju väldigt erfarna.
Det var ju så att bränsletanken var delad i en bensindel, på kanske 2 liter och en fotogendel på kanske 6-7 liter. Man startade motorn på bensin och när motorn var varm slog man om till fotogen, motsvarande innan man skulle stanna motorn för att ha bensin i förgasaren för nästa start. Bensinen var ca fem gånger så dyr som fotogenen. i alla fall så pekade pappa ut hur vi skulle ta oss hem mellan holmarna och det fiskade vi. Pappa och gästerna åkte iväg för att fortsätta torskfisket.
Vi, Bertil och Nils, försökte också att segla med Boman, men det gick sådär. Vi seglade in i Gullarn i undanvind. Men när vi skulle kryssa hem vann vi inget i höjd för varje slag, så vi startade motorn på hemvägen. Vi var lite äldre då och kunde starta motorn själva. Jag tror att vi skulle ha lagt på några decimeter på kölen för att kunna ta mer höjd på kryssen.
I slutet på 50-talet använde mamma Irenes bror, Ernst Kilbo, Boman mer när han och Ingeborg hade semester. Så han gjorde en investering i en ny motor, en Albin 1-cylindrig ca 8-10 hk. Den var väldigt modern och lättstartad. Denna motor satt i hela vår ungdom. Bertil övertog Boman mer och mer, men alla hade tillgång till båten. På senare år använde Bertil Boman för segling och motorn togs ur, (jag minns inte vilket år).
Ca 1995 tog Bertil isär Boman för spunningen i fören var lite dålig, stäven likaså, så borden kapades någon cm, ny stäv av ek, övre gången som tidigare varit ek byttes till fur, även byttes några spant. Och han seglade ständigt. Senare blev Bertil för gammal för segling, men Brittas son , så han tog över Boman till Stångholmesundet i Lysekil för segling några år. Efter att Axel haft jullen återfördes den till gamla bryggan och Maria (Bertils dotter). Ingen tog riktigt ansvar för underhållet, så därför tog vi kontakt med "Tôllar o Seil).
Nu är det ju lite att göra på jullen; akterspegeln har väl fått lite påfrestning av en snurra, strågkölen är loss och behöver bytas, kanske skulle kölen läggas på 5-10 cm för kryssens skull. På grund av is i båten i höstas borrade jag ett nytt naula (dyveke). Nu finns det tre stycken: mitt nya (10 mm) på styrbords sida, framför detta ett metall som Bertil satt dit och ett orginal på babords sida. Några kanske bör pluggas.
Vi ser fram emot att besöka Fisketången och se Boman i ett nytt sammanhang.
Fiskebäckskil 240915
Nils Kilbo, mob 070-5491729
